måndag 26 december 2011

En studie i verklighet


Maria Zennström
Hur ser ett liv ut om man inte ha tillräckligt med kärlek?
Albert Bonniers
Att läsa Maria Zennström är ingen lätt uppgift, då den inte går att kategorisera i någon speciell genre. Hon bevisar att det går att skriva en roman utan att ha för avsikt att skriva en sådan. Hon bevisar också att det går att skriva poesi utan att vilja göra det. Språket är ömsom poetiskt, ömsom berättande vackert. Hon lyckas hitta glädjen i litteraturen och poesin i vardagen. Boken är indelad i fyra olika avsnitt som påminner om Vivaldis fyra årstider.
Och den börjar med vintern. Denna hennes andra bok som vissa kritiker valt att kalla roman är bitvis storslagen läsning om människors fasor och smärtor. Men trots att boken beskriver en kris är historien inte någon snyftande svart berättelse.
Det har gått nio år sedan Maria Zennströms hyllade debut Katarinas sovjetiska upplevelser, i vilken hon laddade erfarenheter av en Sovjetvardag till förtrollande vackra ögonblickliga bilder


Hennes andra bok är minst lika innehållsförtecknande. De ryska motiven, som Maria har samlat på sig under fleråriga studier på Filmhögskolan i Moskva, upptagenheten med det visuella och sexuella och det lyriska språket, känner man igen från hennes förra bok.
Den nya boken är dock en annorlunda, dunklare "verklighetsstudie". Här engagerar sig Zennström i en inbillad närhet med sin huvudperson Maria, som i dagboksform lägger ut texten om sitt söndertrasade liv. Blicken vänds mot ett sårigt inre och prosan är mer intensiv i den här boken. Maria skriver i boken att hon har tappat lusten att berätta, att det nu handlar mer om tvång. Romanen inleds med ett starkt känsloutbrott när Maria minns två gamla kärleksrelationer, dels med den Tornedalske Ingvar, dels den ryske Sasja.
Genom den senares kärleksbrev (daterade sommaren 1985 i Moskva) körs emotionerna rakt in i väggen, och i kombination med Marias osminkade självframställan blir texten skoningslöst : "Jag känner skam över allt jag gör. Skam över mina kläder. Skam över min nakenhet. "
Efter rivstarten varvas tempot ner och texten ges svängrum att utveckla sina centrala teman: Författaren gör sitt sorgearbete över den för tidigt döda pappan och den frånvända modern, samtidigt som hon brottas med ett helt register av mentala problem. Som ett samlande och förklarande perspektiv på hennes olika nivåer av illamående träder konturerna av ett övergrepp i barndomen långsamt och försiktigt fram. På lika många olika plan som hon mår illa, söker hon kärleken. Hon lyckas inte bli en hel människa hur än hon försöker bevara sina förhållanden, vare sig till män eller till modern. Dock är det barnlösheten som är det svåraste att bära för Maria: "Jag hade velat få chansen att behandla mitt barn annorlunda.
Hon kunde och vågade hon inte när tid var. Och nu, i en ålder mellan fyrtio och femtio, märker hon att det är för sent och försöker på alla tänkbara sätt att bli gravid. I takt med att modern mot slutet av boken blir äldre och försvagas, blir hon och Maria mera försonliga mot varandra. Härmed avtar också Marias upptagenhet med att se graviditeten som en pånyttfödelse i förhållande till modern. Dessutom leder Marias ökande självförtroende och förmåga att "fixa livet" till allt större glimtar av tillfredsställelse, lycka och försoning i boken. Zennström lyckas hålla läsarens intresse vid liv genom att låta texten etablera ett rikt register av snabbt växlande och motstridiga sinnesstämningar.
Maria Zennström frigör den berättande personens ambivalens, osäkerhet och sorg från hennes person; parallellt med dennes tilltagande livsglädje ökar också textens självmedvetenhet och dess terapeutiska drivkraft börjar formuleras som en läsarkontakt i texten.
Romanen lyckas hålla det terapeutiska på avstånd. Gradvis förflyttas smärtan och svårigheterna från upplevelseplanet, till en kamp om litteraturens tillblivelse. Med detta får projektet ett lyft från det privata mot det universella. Zennströms beskrivning av människans rädslor och smärta är säkert för många läsare en tung läsning, men detta är välgörande litteratur. I slutändan handlar boken om formuleringskonsten, om förhållandet till läsaren, om hur man når ut med det svåra: Jag försöker förklara min ambivalens, säger hon. Och hon har verkligen lyckats med det stora uppdraget.

fredag 3 juni 2011

Om boken, Mig äger ingen av Åsa Linderborg



 Mig äger ingen


 Antal sidor: 293

Mig äger ingen är en anteckningsbok om relationen mellan författaren och hennes pappa Leif Andersson. När Åsa var fyra år lämnade hennes mamma hemmet. Hon hade träffat en annan man. Hon lämnade kvar Åsa, för att hon inte hade hjärta att ta ifrån maken Leif det vackraste han hade.   Åsa Linderborg berättar att hon har haft en pappa som älskat henne helt och hållet och en mamma som ändå fanns i närheten, några mil bort. Hon hade också en farmor och en farfar som gav henne mat, när pappas lön hade tagit slut. Dessutom hade hon en faster som tog hand om deras tvätt. Åsas pappa var alkoholist. Han tog alltid ut sin lön så fort han hade fått den. När han hade pengar, köpte han skor till sig själv och böcker till Åsa. Han drack mellanöl i veckorna, vin och sprit till helgen. Leif jobbade som härdarmästare på Metallverken i Västerås. Enligt honom själv var han Sveriges bästa härdare. Han ingen idealpappa precis. Åsa fick godis varje dag. Hon behövde inte borsta tänderna. Hon sov i samma säng som Leif tills hon hade fyllt tio. De använde inga Sängkläder, förutom några örngott som aldrig tvättades. Åsa badade en gång i veckan, hemma hos sin faster. De levde i fattigdom. Det blev aldrig några utflykter. Inte heller några julklappar. Pappan sålde Åsas cykel för att få pengar till öl. I tonåren sökte sig Åsa till sin mamma och hennes nya familj. Hon tog också sin mammas efternamn, blev politiskt aktiv och undvek sin pappa.
 Åsa söker sig till sin pappa när hon själv har fått barn. Då återuppstår nya band mellan henne och pappan. Han som brukade kalla Åsa för jäntan, kallar nu Åsas dotter för jäntan. Han säger att han är stolt över henne. De träffas med jämna mellanrum. Han har alltid någon liten present till barnbarnet. Åsa ger henne pengar, som hon gömmer i en bok eller ett vykort. Leif har blivit av med sitt jobb. Han förstår att han aldrig kan få något jobb igen. När Åsa skall ha disputationsmiddag på universitetet, bjuder hon inte sin pappa, för hon skäms för honom. Han förstår detta. Han skickar blommor och kort. Några veckor senare blir Åsa kontaktad av myndigheterna. De har hittat Leif, död på sitt rum. Obduktionen visar att han har dött på grund av lungödem. När pappan dör, förstår Åsa hur mycket hon älskat sin pappa. Hon förstår att det har varit så mycket som aldrig blivit sagt, att hon aldrig fått honom att förstå att han trots allt varit en bra pappa.


När pappa fick lön gick han till banken och tog ut alla pengar på en gång. Han räknade sedlarna två gånger innan han stoppade ner dem i plånboken och förmanade mig att inte tala om för någon hur mycket det var.( sid. 71)

Åsas pappa var alkoholist. Alkohol var dyr och eftersom pappan drack varje dag, räckte inte lönen till annat än alkohol. Åsa berättar också att hennes pappa aldrig berättade för någon hur mycket han tjänade. Pappan drack upp alla pengarna. Han sålde till och med Åsas cykel för att få pengar till ölen. På vardagarna åt de mat hos farfar och farmor. Pappan sparade på det sättet, pengar till ännu mer alkohol. Pappan ville inte att någon skulle veta hur mycket pengar han tjänade eller hur mycket han ägde, för då kunde pengarna gå åt annat än alkohol. Han ville förvara dem närmast kroppen, i plånboken, för han ville veta hur mycket alkohol han kunde köpa för pengarna.


När pappa kom till dagis stannade han i tamburen. Jag klädde på mig snabbt. Fröknarna sa några vänliga ord och pappa svarade blygt. Han hade inget att klaga på. Här fanns också en rädsla. För honom representerade dagispersonalen myndigheterna, de var förlängningen av överheten. ( sid. 125 )

Vi har läst i olika delar av boken om Leifs rädsla för att bli arresterad. Han anser sig vara kommunist. Leif säger att socialdemokrater arresterar kommunister och sätter dem i fängelse. Därför skriver han inte under några papper med röd penna. Han är inte medlem i något parti och diskuterar aldrig politik med någon annan än Åsa. Leif drömmer om en kommunistisk stat där det finns rättvisa. Han ser sin fattigdom som ett straff. Han säger att hårt arbete är hans straff, för att han är fattig. Hans rädsla för myndigheten tar sig uttryck i att han aldrig är engagerad i några föreningar. Den enda kontakt han har med omvärlden tycks vara hans arbetskamrater som han träffar på jobbet. Men trots rädslan och misstron, verkar han ändå ha respekt för myndigheter och tilltro, för han har inget annat val. Det verkar som att han vägrar delta i några diskussioner för han anser sig ha för dåliga kunskaper i många ämnen, vilket han aldrig frivilligt erkänner.




(c) Sohrab Rahimi
+46701750817


söndag 16 januari 2011

När formen vill stadga poeten



Helena Österlund
Ordet och färgerna
Albert Bonniers
Ordet: blev, är, ska och färgerna: rött,svart,vitt är en bra sammanfattning av innehållet i denna diktsamling som utan tvekan talar om en skapare. Och skaparen är ingen mindre än Helena Österlund som i dessa rader visar; att hon har kommit för att stanna. Varför ordet kommer först, kan liknas vid de heliga skrifterna; det gamla testamentet. Här gör poeten ett medvetet val. Hon vill här likna boken vid en bibel. Detta blir poetens egen bibel, det är hennes och det är allas. Läsaren kan känna sig delaktig, i det som händer och sker; och till skillnad från gamla och nya testamentet, står Jaget i centrum.

Skapelseberättelsen byter plats med en skapelseprocess. Att ständigt hitta sig själv och utforska i sitt inre. Poeten tittar både inåt och utåt; men det är hela tiden en uppmärksamhet mot ifrågasättandet. Istället för att i de gamla heliga skrifterna konstatera och rekvirera, öppnar hon upp för en lek med fantasin.
Här ser sig poeten som en del av en helhet, men också som samtidigt en helhet som genom att upprepa och tampas med och genom sitt upprepade jag, blir till en stark och envis jag, som inte vill vika undan. Poeten är en skapare som också är skapad. Platsen i dikten kan vara orden. Men det kan också hända att skaparen här går vilse i orden, för att bättre kunna hitta tillbaka, tillbaka till sig själv och självet är i det här fallet inget annat än orden som här liknas vid snöflingor:
Det började med snö
Det var snö
Jag var inte snö
Jag var i snö
Att bläddra i denna bok, är inte som att bläddra i vilken bok som helst. Upprepade ord som gör det hela till en rimmande diktsamling, räddar boken från entonighet och sömnigt betraktande. Det estetiska är mer formalistiskt. Som dikten skrivs kan man ta ansatsen att poeten vill få läsaren att lägga märke till ordens tyngd och dess konstnärliga form, till en sorts lek, fast på allvar, som inte leder till några tankeutbyten eller avgöranden och kanske för den delen ingen bildframställan som vid en traditionell återberättad samlingsvolym.
Om läsaren skulle läsa hela boken i sträck skulle det bli en yrsel av virrvarr. Men vid ett periodisk läsande kan man lära sig uppskatta historieberättarens ansatser där hon visar att poesin kan vara allt utan att det för den skull skall föreställa synnerligen udda högstämda associationsbanor. Helena Österlund visar vägen; även om den kan stundtals vara dimmig och svårbestigen:
jag vet inte vad jag skall göra
jag är så väldigt liten
jag vet inte vad jag skall göra
jag hör mitt hjärta slå