måndag 30 januari 2012

Om Navigation bland orden

* Navigation
   Kristoffer Flensmark
   Natur och Kultur, 2011



För två dagar sedan fick jag en bok i brevlådan från Förlaget Natur och Kultur. Det är en tunn diktsamling på 47 sidor. Hade det varit någon annan än just Flensmark, hade man undrat varför poeten gått så hårt, torrt och metodiskt tillväga, när han beskriver tingen, naturen, människan och förhållandet dem emellan. Med Kristoffer Flensmark vet man aldrig vad man skall förvänta sig, och det är just det som är fördelen med honom. Vid varje diktsamling hittar han på nya uttryck för sin poesi. Han är metodisk i sitt sätt att skriva.Jag vågar säga att han är den meste verklighetsbaserade poet vi har idag. Och samtidigt är han den mest oförutsägbara poeten. Denna egenskap är både för- och nackdel med hans poetiska skola, samtidigt som det är kännetecknande för hans poesi. Och å andra sidan lärorikt av det hänseendet att han lär oss, att det inte finns något speciellt sätt att skriva poesi. Han påminner oss om att poesin kan bli lika ensidigt och planerat som livet självt och den kan vara lika förutsägbar som livet självt. Han är en Odysseus på poesins hav som visar vägen eller berättar om vägens faror och förvillelser, om omvägar och villovägar. Men vart leder vägen?

Det som känns som hård vind för ett litet fartyg
kan för ett större fartyg anses bara vara frisk vind

Kunde boken blivit mer spännande och oförutsägbar om poeten låtit bli att ange sina referenser? Det får vi aldrig veta. På sista sidan får vi en kort sammanfattning som leder oss lite i poetens mappar. Mer än så får vi aldrig veta. Det kanske är lika bra så. Blir vi lurade på verkligheten? Är verkligheten poesi eller är det poesin är hämtad ur verkligheten? Som Marcel Proust säger, har författaren inget annat än verklighet att tillgå. Och det är så Flensmark vill att vi skall tänka.

Dimma har alltid utgjort problem
för människor i trafik
både till sjöss och på land

Kan dimman i texter hämtade ur wikipedia visa oss vägen? Inte nödvändigtvis till sjöss. Men visst kan det leda till en ny insikt; nämligen att poesin finns närvarande överallt. Det gäller bara att ha känsliga mottagare. Livet kan vara poesi, om betraktaren vill att det skall låta som det. Kristoffer Flensmark har övertygat mig som läsare om att poesin är möjlig och att den lever och överlever i allra högsta grad, att den finns närvarande i allt. Det är bara att gratulera Flensmark och Förläggaren Natur och Kultur för ännu en kultbok.


Kristoffer Flensmark


Sohrab Rahimi
Littetaturkritiker
I Malmö, den 30 jan 2012



torsdag 26 januari 2012

Om Nina Ahlzéns bok




För några dagar sedan trillade ner en liten bok i miniformat 7x10 cm i min brevlåda. En samling tankar och funderingar skrivna på prosa, innehållande korta dikter. Det hela är som en dagbok,fragmentariskt, ömom rolig, ömsom tragisk, men alltid humoristiskt och groteskt berättad.
Jag kommer att skriva mer om den här boken. Men här vill jag citera en dikt ur boken:


Å Gud vad jag har ljugit

Jag önskar jag trodde på Gud
Å gud vad ni har trott mig
Att nästan slå ihjäl ett barn
Att försöka döda sig själv
Att vakna upp. Igen och igen och igen.

Är det på riktigt.




Är det?

....

Det är just det lätta som är svårast att beskriva lättsamt i diktform. I Nina Ahlzéns poesi, kan man hitta dikten överallt och det är det som är annorlunda med hennes skrivande, det oförutsägbara som kompletterar och även ger plats för ännu mer kommentarer från läsarens sida.



Nina Ahlzen



onsdag 25 januari 2012

Om Freke Räihäs senaste diktsamling


Sohrab Rahimi
Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans
Freke Räihä
668 förlag , 2011

Freke Räihäs bok är ett rekviem över det alltjämt levande, det är en historia över ett liv i skärvor, som författaren försöker klistra ihop till en historia som vill påminna om ett liv, ett liv som vill vara så komplett som möjligt, lik en fiktion som kallas verklighet, där poeten försöker ge råd till läsaren och han kallar det:

” GOTT RÅD TILL ENVAR”

Älska bara
med skuggan av ditt tvivel
rivande flikar från din hud
ersätt dem med fibertejp
ärra dig när du dricker
det är lätt att skala en lök, och stoppa en pipa
desto svårare att hålla en min
även om den är äkta
helveten blomstrar och
vissnar omvartannat

Språket i boken är rent, flytande, bitvis våldsamt, bitvis intetsägande, men alltid som en skiss över en förlorad ungdom. För mig är Freke Räihä en språkkonstnär som döljer sig bakom en vetenskapsmans filosofiska kontemplationer, en man som vill upptäcka skuggorna, som vill upptäcka ensamheten, men inser att ensamheten är lämnad åt öde land. Han inser att även ensamheten kan vara en myt. Är vi någonsin ensamma? Hur mycket han än försöker, tycks han ständigt återvända till samma plats och samma öde, till samma poesis kärna, där det väsentliga är njutningen av självaste skrivandet, eller snarare letandet efter njutningen efter skrivandet, i en värld som alltmer tycks ägna sig åt det perifera, en värld där den mest väsentliga och största meningen, får allt mindre plats och allt mindre uppmärksamhet, därför att maktens arkitektur, tvingar orden till lydnad. Men poeten vill hellre vara olydig och eländig, än lydig och glad. Framgången verkar vara det som en ung författare strävar efter. Där framgången är ett mål kan man låtsas köpa lycka eller tillreda själv i köket. Och poeten frågar sig vad ett lyckat recept på ett framgångsrikt ensamstående kan tyckas vara:

7,1 cl Ikonerna vittrar
1,0 cl Galla från strupen
Rörs hårt med is.
Garnera med en oliv.

Som Freke Räihä själv påstår, bär han med sig positionens immanenta självförakt. Han är en avgrundsdjup brunn av kött och sol saltat. Det säger mycket om en poet, som ämnar upptäcka orden och världen på nytt, genom nya ögon. Hans poesi är nydanande och hans ångest glänser av humor och glädje, ett vemod som luktar ett starkt självförtroende och ett hopp om en värld som är möjlig, om än i orden. Och poeten har byggt sig ett starkt bo i detta samfund. Hans intertextuella funderingar gömmer sig mästerligt i det textuella vindlande rodret som enligt honom kallas möten med DU:et, ett Du som är självaste texten, där varat äger rum, där skrivande är en tillblivelse som upprepar sig om och om igen.


Freke Räihä

Om Tomas Ekströms senaste diktsamling


Stad utan själ
Om ett hus fullt av skog
Skrivet av Sohrab Rahimi
Tomas Klas Ekström är utan tvekan en egenartad poet. Han liknar ingen av de samtidspoeter jag läst. Man kan dock se spår av Fröding i hans naturdikter. Hans prosapoesi liknar Gunnar D Hansson och Bengt Emil Jonsson. Men han behåller sin självständighet, då hans prosapoesi inte enbart begränsar sig till naturen och känslor. Tre teman återspeglar hans poetiska laboratorium; vardagen, anspråkslösheten som kan tolkas som enkelheten, och till sist men inte minst återupptäckten av tingen. Denna tredje egenskap kallar jag en storslagen egenskap som är svår att upptäcka, ty även om han verkar vara en vardagspoet med ett enkelt och rapporterande berättande språk, är det just det enkla som blir svårt att upptäcka hos honom. Att se på vardagen med poetiska ögon, är ingen lätt uppgift som Ekström har tagit på sig i denna volym. Plötsligt blir världen mindre krånglig i Ekströms dikter. Och det är just det som är hans poetiska styrka. Han behöver inte konstens alla regler för att skriva. Han bara är och blir, och trots detta enkla språk är poesin är inte så självklar och uppenbar, utan är gömd bakom den komplicerade lågmälda vardagen.
Jag är här men aldrig kvar:
En ekande känsla. (s.10)
Vi har tappat bort vårt språk någonstans
i sommarens myller.( s. 14)
Husen här kan inte längre behålla
sina betongkantade tankar
För sig själva. (s. 30)
Dessa tre dikter säger mycket om staden Malmö. En stad som verkar ha glömt sina barn. En stad som inte kan trösta de ensamma. En stad med så många paradoxala egenskaper, som samtidigt som den är parkernas stad, lider brist på nöje. En stad som trots sin mångfald, är Sveriges mest segregerade stad. En stad som inte orkar ta hand om sina flyktingar. En stad som inte kan engagera sitt folk, som inte kan känna sig stolt över sin egen identitet, en stad som vill vara en dröm, men går förlorad hela tiden och byter plats med en skepnad. En stad som inte orkar vara en stad.
Plötsligt känner poeten sig främmande i sin egen stad, den stad han en gång älskat. Han tar fram pennan och försöker minnas.
Jag ser dig gå över ett torg i en främmande stad.
iskaffe och ett främmande språkbruk
jag sitter på kvarnstenen på berget
och tyder tecken i en gammal bok
Jag kan inte längre sträcka mig fram och nå.
platserna har avlägsnat sig, människorna också.
Anteckningarna över en förlorad stad, borde kanske vara rätta namnet för en poetisk biografi. Ekström bor sedan några år i Hörby, som är 5 mil utanför Malmö. Det kanske är en självvald exil. Han ser Malmö som en dröm, för han vill inte se Malmö i verkligheten. Det är ju ändå den poetiska verkligheten som räknas. Kanske är det i denna eländiga stad som sårade själar kan känna empati och tröst. Just i denna stad i Sverige som har minst roligt, kan man vara stolt över sin tråkighet och sin livsleda, den livsleda som föder poesin, som blir poetens skapelse som alltid finns i en och följer en ända in i graven.
Bara de som fortsätter sina liv
På annan plats kommer ihåg. (s. 41)
Poeten är kritisk mot detta konsumtionssamhälle där allting hela tiden skall kosta:
Från himlen hänger
gulnade kvitton
som visar vad allting
kostar. ( s. 47)
Ekström är stormästare på understatement. Han kan få läsaren att göra frivolt mitt i texten. Han har humor och hans ironi skiljer sig från det reguljära. Hans funderingar är ofta filosofiska och vardagskritiska, samtidigt som det finns en politisk medvetenhet i hans tänkesätt:
Det brinner, men inga brandsläckare höjs
bara mobiltelefonernas kameraögon
Det brinner, och det är väl bra så
I vårt land ska ingen behöva frysa.
I egenskap av en sann poet, ifrågasätter han vissheten och låter oss ta en funderare kring fenomenet:
Att inse:
den enda riktiga
kunskapen finns
i ovissheten.
Som jag sade i början, är Ekström en samhällspoet med inslag av humor, fantasi och vardagskritik. Han är en miljöskildrare, en som letar efter poesin i de små tingen och påkallar poesigudarna vid behov:
Spolarvätska+ vatten(blanda)
utmärkt vid fönsterputsning
speglar Kakel och Kylskåp
Kan också putsas så. (s. 140)
I detta säkra Sverigeland, där våra dagar är räknade och där allting går enligt planerna, är Ekström en av de målarna som bäst ritar en sådan betydelsefull karta med kompass som visar oss hur en vardag kan se ut i detta vårt underbara land:
Vitt
Vantar, bleka gator.
Snön, och dimman och
Himlen gör allt vitt.
När du slirar av vägen
är det som att dyka ner
i ett hav av lättmjölk.
Döden kommer pastöriserad,
För säkerhets skull.
Tomas Klas Ekström är för mig en egendomlig poet. Han befinner i en alldeles särskild klass av poeter som inte bryr sig om att vara konstlad med orden för att få fram något egendomligare som sedan i en eventuell analys kan leda till en eventuell större ännu inte upptäckt analys om ett ännu inte funnet budskap. Han krånglar inte till någonting och han censurerar ingenting. Hans budskap ligger rakt av i hans ord. Hans beskrivningar låter genialiska i sin enkelhet. När jag har läst den här boken, vill jag läsa hans nästa bok.
Det måste också tilläggas att de fina svartvita bilderna som Maria Lindberg har bidragit med, är mycket starka med enorm djup och fina vinklar, och detta har gjort upplevelsen av dikterna mycket starkare. Det finns en viss lugn och harmoni och stundom livsglädje över bilderna som gör hela boken till en komplett samling av ord och bild.
20.01.2012

Tomas Klas Ekström





fredag 20 januari 2012

Alla recensioner om min bok på svb


Min första prosabok " krigsbibliotekarien" kom ut i slutet av december och har under en kanpp månad blivit recenserad av Skånskan, Aftonbladet, Blogg Bernur, HD och Tidningen Kulturen.