Stad utan själ
Om ett hus fullt av skog
Skrivet av Sohrab Rahimi
Tomas Klas Ekström är utan tvekan en egenartad poet. Han liknar ingen av de samtidspoeter jag läst. Man kan dock se spår av Fröding i hans naturdikter. Hans prosapoesi liknar Gunnar D Hansson och Bengt Emil Jonsson. Men han behåller sin självständighet, då hans prosapoesi inte enbart begränsar sig till naturen och känslor. Tre teman återspeglar hans poetiska laboratorium; vardagen, anspråkslösheten som kan tolkas som enkelheten, och till sist men inte minst återupptäckten av tingen. Denna tredje egenskap kallar jag en storslagen egenskap som är svår att upptäcka, ty även om han verkar vara en vardagspoet med ett enkelt och rapporterande berättande språk, är det just det enkla som blir svårt att upptäcka hos honom. Att se på vardagen med poetiska ögon, är ingen lätt uppgift som Ekström har tagit på sig i denna volym. Plötsligt blir världen mindre krånglig i Ekströms dikter. Och det är just det som är hans poetiska styrka. Han behöver inte konstens alla regler för att skriva. Han bara är och blir, och trots detta enkla språk är poesin är inte så självklar och uppenbar, utan är gömd bakom den komplicerade lågmälda vardagen.
Jag är här men aldrig kvar:
En ekande känsla. (s.10)
Vi har tappat bort vårt språk någonstans
i sommarens myller.( s. 14)
Husen här kan inte längre behålla
sina betongkantade tankar
För sig själva. (s. 30)
Dessa tre dikter säger mycket om staden Malmö. En stad som verkar ha glömt sina barn. En stad som inte kan trösta de ensamma. En stad med så många paradoxala egenskaper, som samtidigt som den är parkernas stad, lider brist på nöje. En stad som trots sin mångfald, är Sveriges mest segregerade stad. En stad som inte orkar ta hand om sina flyktingar. En stad som inte kan engagera sitt folk, som inte kan känna sig stolt över sin egen identitet, en stad som vill vara en dröm, men går förlorad hela tiden och byter plats med en skepnad. En stad som inte orkar vara en stad.
Plötsligt känner poeten sig främmande i sin egen stad, den stad han en gång älskat. Han tar fram pennan och försöker minnas.
Jag ser dig gå över ett torg i en främmande stad.
iskaffe och ett främmande språkbruk
jag sitter på kvarnstenen på berget
och tyder tecken i en gammal bok
Jag kan inte längre sträcka mig fram och nå.
platserna har avlägsnat sig, människorna också.
Anteckningarna över en förlorad stad, borde kanske vara rätta namnet för en poetisk biografi. Ekström bor sedan några år i Hörby, som är 5 mil utanför Malmö. Det kanske är en självvald exil. Han ser Malmö som en dröm, för han vill inte se Malmö i verkligheten. Det är ju ändå den poetiska verkligheten som räknas. Kanske är det i denna eländiga stad som sårade själar kan känna empati och tröst. Just i denna stad i Sverige som har minst roligt, kan man vara stolt över sin tråkighet och sin livsleda, den livsleda som föder poesin, som blir poetens skapelse som alltid finns i en och följer en ända in i graven.
Bara de som fortsätter sina liv
På annan plats kommer ihåg. (s. 41)
Poeten är kritisk mot detta konsumtionssamhälle där allting hela tiden skall kosta:
Från himlen hänger
gulnade kvitton
som visar vad allting
kostar. ( s. 47)
Ekström är stormästare på understatement. Han kan få läsaren att göra frivolt mitt i texten. Han har humor och hans ironi skiljer sig från det reguljära. Hans funderingar är ofta filosofiska och vardagskritiska, samtidigt som det finns en politisk medvetenhet i hans tänkesätt:
Det brinner, men inga brandsläckare höjs
bara mobiltelefonernas kameraögon
Det brinner, och det är väl bra så
I vårt land ska ingen behöva frysa.
I egenskap av en sann poet, ifrågasätter han vissheten och låter oss ta en funderare kring fenomenet:
Att inse:
den enda riktiga
kunskapen finns
i ovissheten.
Som jag sade i början, är Ekström en samhällspoet med inslag av humor, fantasi och vardagskritik. Han är en miljöskildrare, en som letar efter poesin i de små tingen och påkallar poesigudarna vid behov:
Spolarvätska+ vatten(blanda)
utmärkt vid fönsterputsning
speglar Kakel och Kylskåp
Kan också putsas så. (s. 140)
I detta säkra Sverigeland, där våra dagar är räknade och där allting går enligt planerna, är Ekström en av de målarna som bäst ritar en sådan betydelsefull karta med kompass som visar oss hur en vardag kan se ut i detta vårt underbara land:
Vitt
Vantar, bleka gator.
Snön, och dimman och
Himlen gör allt vitt.
När du slirar av vägen
är det som att dyka ner
i ett hav av lättmjölk.
Döden kommer pastöriserad,
För säkerhets skull.
Tomas Klas Ekström är för mig en egendomlig poet. Han befinner i en alldeles särskild klass av poeter som inte bryr sig om att vara konstlad med orden för att få fram något egendomligare som sedan i en eventuell analys kan leda till en eventuell större ännu inte upptäckt analys om ett ännu inte funnet budskap. Han krånglar inte till någonting och han censurerar ingenting. Hans budskap ligger rakt av i hans ord. Hans beskrivningar låter genialiska i sin enkelhet. När jag har läst den här boken, vill jag läsa hans nästa bok.
Det måste också tilläggas att de fina svartvita bilderna som Maria Lindberg har bidragit med, är mycket starka med enorm djup och fina vinklar, och detta har gjort upplevelsen av dikterna mycket starkare. Det finns en viss lugn och harmoni och stundom livsglädje över bilderna som gör hela boken till en komplett samling av ord och bild.
20.01.2012
Tomas Klas Ekström
