Ann Hallström
Saknaden
W & W, 2010
Sohrab Rahimi
Människan och staden. Det är den bilden man får i huvudet
när man gått igenom de första sidorna av Ann Hallströms diktsamling. Staden är
ständigt återkommande tema i dikterna. Det är där friheten finns. Men det är
också där grymheten upplevs.
Det andra temat i boken, är människan; den splittrade
människan.
Det är; som hon skriver sprickan mellan Du och Du. vem är det
då som är den ena och vem är det som är den andra Du:et, kan man skönja spåret
av, mellan raderna. Ena stunden kan det vara berättaren, för att i nästa stund
framställas som en rapport från ett fattighus eller krönika över liv i öden.
Människorna är hjälplösa varelser som kan raderas eller tvingas spela en annan
eller tvingas sälja sig själva för överlevnad. Hela boken är en berättelse om
vad människan gjort mot människan. Poeten ser sig som ett vittne till allt hon
betraktar och hon kan inte påverka skeendena. Dikterna är enkla. Språket är
enkelt. Trots enkelheten är verserna svåra att förstå sig på. Det är svårt att
få grepp om vad det är som betraktas som viktigast i det som blivit sagd. Vem
är berättaren? Vilken publik vänder hon sig till? Lyssnaren bjuds att genom en
aktiv läsning, delta i diktens engagemang, ett engagemang som inbegriper hela
denna samling.
Poeten är inblandad och känslomässigt engagerad i
handlingarna. Rapporteringen över platser och positioner är närmast minutiöst
beskrivna. Trots detta vill poeten ta avstånd från sin egen subjektiva
inrapporterande närvaro:
”Att skriva är att vara ingen
”(sid 13)
Men där kan man inte dra den slutsatsen, när hon i nästa rad
presenterar sig så här:
”Jag är ett fredsavtal som inte
efterlevs
jag är en vit kvinna”
(sid 13)
om att upptäcka resten av världen säger hon:
” Det finns en stad och det som
ligger utanför
där börjar resten av världen”
( sid 14)
Hon känner sig på fel plats även alla platser är lika och
sökandet efter nya platser kan inte resultera i annat än att hitta platsen inom
sig själv:
” jag är i fel sida av staden
fången på andra sidan
jag måste lämna allt jag känner
igen” ( sid 65)
Sökande efter en egen mening kan vara som en rannsakan, ett
avtal med sig själv om att hitta nya värderingsgrunder. Här finns inget bädd
för några åsikter, snarare kan detta fungera som en ingång till en ny insikt:
” Jag vet att det enda sanna är
förändring
och det finns stunder jag tackar
Gud att jag saknar en nation att dö för”(sid 68)
Om att finna sig själv säger hon:
” det enda sättet att välja sida
är att stagnera
inte förflytta sig i någon
riktning
att slå rot” ( sid 71)
Roten till sig själv eller roten det som skrivs. Att texten
skriver poeten, då poeten ser så mycket elände som får henne att vända sig inåt
och möta sina inre krig, istället för att som hon säger möta konflikten i krig:
”Jag tror på de rotlösa
människorna
de har krigen inom sig
inte i i mötet (sid 71).
I denna bok, har Ann Hallström lyckats hitta sin Jag, vilket
i den förra boken var gömd eller avskuren från meningarna; för att förra
boken(öppna hjärta) kanske skulle föreställa något hemlighetsfullt. Här har hon
lagt undan slöjan för att avslöja en scen. Men scenen vi ser, bjuder på
händelser som föreställer manus till en film. Är detta ett medvetet val? Vill
Ann Hallström visa oss att poesin är kapabel till något mer än det lyriska? Den
frågan får tiden avgöra.
