Erixon, Peter Lucas
Sista rester av det vilda
Trombone
Jag gillar poesin, när den inte vill göra anspråk på poesi, gillar artisten när den inte vill skrika ut sin smärta. Jag gillar expressionismen när den gör slut på fattigas romantiska kungarike. Jag gillar Peter Lucas Erixon, när han försöker skapa tillstånd. Han är en poet som inte vill vara i händelsernas centrum, utan istället sätter sina ord i mitten av papperet och försvinner med sitt gömda dolda jag i textens mörka skugga.
En eld av ljud i trädens kronor.Eldarna av små vingars
sammanhållna rörelser, en genomskinlig enhet. April
genomfars av lågor som vingar. Här på denna stig
söker jag svaren på de gamla frågorna och får nya gåtor
genom något som nu kommit.
Poeten vill vara tidlös. Hans texter rymmer en tystnad som talar ur ordens munnar, ett uttryck för det angelägna, nämligen roten till varat, då man dödar lusten för att återuppliva källan till orden och döden, och därigenom skapa livet eller hitta spår av ett förlorat liv, ett liv som har avgått till fördel för orden:
Fråga dig inte vad eller vem du ska tillhöra. Bönen
är utgivelse. Den har iget svar, den är sitt eget. Bara
hungern ensam är i mörkret värd något. När man läst en
bön i skogen kommer en hunger som leder
Erixon, Peter Lucas
den 28 april 2012
(c) Sohrab Rahimi
+46701750817
