om Anja Utlers poetiska engegemang

Prosa  
Utövat. En kurskorrigering
 Anja Utler 104 s. Rámus  
Övers: Linda Östergaard 

Anja Utler är en poet som direkt går in hjärtat hos läsaren. Kanske för att förutom det politiska och allmänmänskliga engagemanget, har vi här en författare som talar ur hjärtat. Detta hjärta som bäst avspeglar sig i texten, i det dolda, i det fördolda, i det omedvetna, blir i och med läsningen förvandlad till ett medvetande som växer till något större under läsningen. Ta till exempel första raderna i boken:

Öppna ytor i åkermarkens mitt. jag ville tala med dem.

och om jag tecknar träden de mjuka topparna, skott,

flockar och ut ur dem, de: ljusa på några

ryggar river de vitt i luften och mig-           deras näsintill outhärdliga

jag har dem och driver ut dem. För                skönhet

oss blir sedan enskilda mörker kvar, vi; till slut har vi rört

Vid varandra. 

                                                                               att pausa i fallandet

Poesin fungerar här som en paus i fallandet. Ord istället för död. Att skriva är här ingen demonstration i första hand, utan en överlevnadsstrategi. De som har stått inför valet att skriva eller dö, vet vad jag talar om. I Anja Utlers poesi är människan inte bara i centrum utan en del av ett centrum som kallas det mänskliga samhället. Hennes prosapoesi, hennes sätt att bryta rader och växla mellan olika stilar är en konst, ett mästerverk som tyder på att det mänskliga samhället som sådant kräver ett annat skrivande, nyare stilar som bättre kan återge det mänskliga dilemmat inför ett postmodernt samhälle som förlorat sina ideal. Denna förlorade eden, kan bara återskapas genom konst, litteratur, text i form av poesi och prosa. I Anja Utlers texter finner en enorm glöd och längtan efter ett sådant skapande:

Döden, det är jag säker på, kommer med sanningen, samlar ihop den från alla skikt in i vitögat och lägger ut den här. Så om allt saktar in kommer jag att ligga, kommer mitt huvud, placera på golvet, på bänken

- blick mot det lackade träet på alla sidor, ett fönster, litet

- behöva något fler att hålla upp. För även dejta hade jag bara, om ändå, kommer att finnas hos det och om jag då redan kommer att vara bekant med stockandet, stakandet kan jag placera det här

och lite längre ner säger poeten så här om skrivandets helande kraft:

Det enda som hjälper är att skriva av mig.

I centrum för Utlers text är en kvinna som dragit sig undan världen i en lånad sommarstuga, bedrövad över samtidens kyla. I sin djupa besvikelse tar hon till vapen – möjligen har ett brott begåtts, men det får vi aldrig veta. Utler återger denna berättelse i minnesbilder och stycken, i oavslutade meningar och starkt sammanpressade postulat. Det finns en oavbruten rotation i texten, det rasslar, skuggor störtar, kroppen och den omgivande substansen gör sig ständigt påmind i långa detaljrika beskrivningar. På samma sätt som tiden rör sig texterna i cirklar.

 Jag har inte läst Anja Utlers förra bok och det ångrar jag djupt. Denna däremot rekommenderar jag varmt till både poesiälskare och prosaläsare. Tack också till Linda Östergaard för en fin översättning och till Per Bergström och bokförlaget Ramús för sin enorma satsning på översatt Poesi/ Prosa.

Anja utler