BjörnWickenberg ,LANDSORTSDJUPET

LANDSORTSDJUPET
av BjörnWickenberg 
Trombone 

Bokförlaget Trombones satsning på poesi är beundransvärd. Björn Wickenbergs satsning på nyskriven poesi är imponerande. Han är en poet som ständigt förnyar sig och har en egenskap att överträffa sig själv. I den senaste samlingen som heter landsortsdjupet, går han till djupet av orden, språket, historien och tingen. Han låter som en vetenskapsman, fast han avviker aldrig från den språkliga finkänsligheten. Det är där han skiljer sig från de andra poeterna i sin generation. Han är väl medveten om ordens klang och kvalitet. Att ordvalen, nästan alltid betyder mer än det man tror, att detta medvetna val kan avgöra textens värde:

jag känner närvaron

av någon som hjälper mig

att få bokstäverna att återvända

poeten är på jakt efter det som har gått förlora:

Den återstående tiden av mitt liv

kommer allt oftare att användas

till att genomlysa det som försvunnit

Som en jakt i det omedvetnas värld, fortsätter poetens värld genom hela bokens bokstäver, rakt igenom drömmarnas och bokstävernas värld i en fantasi som vävs samman med vakenheten i form av en diktsamling som vill ge hopp om att drömmen kommer att övervinna och överleva poeten. Det är i drömmarnas värld som Björn Wickenberg kommer att bli påmind som människa, som poet, som en samtida författare med storslagna drömmar i ett rikt och lekfullt språk som bildar en innehållsrik lekfull poesi. 

I Malmö, den 17 maj 2013

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker, Essäist

+46701750817

Werner Aspenström

Fingervisningar
FörfattareWerner Aspenström
Utgiven2013Antal sidor136

Från 1951 och fram till sin död skrev Werner Aspenström regelbundet i sina anteckningsböcker med svarta pärmar: dagboksnotiser, iakttagelser, drömmar, reflexioner och skisser till dikter. Nitton böcker lämnade han efter sig. I texterna som Anna Aspenström och Hans Isaksson här har ställt samman ur några av de sena böckerna (1990–1997) kommer läsaren både människan och författaren nära. Och på varje sida finns det omisskännligt aspenströmska tonfallet:”Fåglar inklämda i böcker, som bokmärken. Inklämda tankar. Hur återge dem vingarna?”

Kristofer Flensmarck

IBKFF : Ingmar Bergman Kristofer Flensmarck fragment 
Kristofer Flensmarck 
Häftad. nilleditions, 2012-12
ISBN 9174375156 / 91-7437-515-6 / 9789174375152

Det finns en enkel definition på vad som egentligen är en bok – nämligen ett objekt som blir skapat med ett ISBN-nummer – och därmed går att kategorisera och genrebestämma.

På ”Den svenska ISBN-centralen” går det att läsa följande: ”ISBN – International Standard Book Number – är en unik identifikator för monografiska publikationer och kartor som är utgivna för allmän spridning.”

Det innebär naturligtvis en rad komplikationer, för vad gör vi med dessa objekt som vi betraktar som en ”bok” men som i själva verket vill beskriva sig som konstföremål? Eller: går det att förvandla TV-spelet till en bok? Tvärtom?

Dessa anonyma föräldralösa publikationer som förgäves väntar på att bli adopterade in i ISBN-familjen, dessa bortbytingar – vad skall vi göra med dem? En T-shirt? En kaffekopp? Varför är det så viktigt för oss att skapa kategorier? Struktur åt kaos?

Är det möjligt att kunskapen skulle urholkas, förlora sin tyngd – om den inte gavs det korrekta namnet, det sanna namnet: Bok? Det är möjligt att det är precis så enkelt – om du betalar för en Mercedes vill du inte köra FIAT, så att säga.

Du vill samla dina böcker i hyllan så att det går att beundra din kunskap. Du vill inte ha ett antal skräpfiler, som kanske en dag inte går att avläsa. Den lyriker som sparade ner sin produktion på en ”Floppydisc” blir idag obegriplig på ett sätt bortom lyrikens preferenser – ”Floppyboken” går nämligen varken att läsa eller förstå. Vi tar i dag för givet att det skall finnas en standard – en PDF från i dag skall kunna läsas i morgon – men är det verkligen så? Det är ett spännande område – gränsen mellan begriplighet och tekniska innovationer.

s.

Det är ibland isande kallt, ibland pinsamt varmt – men det är alltid angelägen litteratur. Han skriver sig fram, placerar ord, bilder och meningar – närapå som en slags musik.

Imponerande.

Sohrab Rahimi

om Kristoffer Leandoer

PROSAÖVNINGSUPPGIFTERKristoffer Leandoer77 s. Pequod Press

förstå meningen med livet. Inte så ofta man får en så stadigt vädjan på baksidestexten till en diktsamling. Istället brukar diktböcker ofta få tala för sig själva på ett sätt som exempelvis samtidskonst aldrig skulle utsättas för. Därför framstår också gärna dikt som något kontextlöst, avstängt och ömtåligt.

Men så är alltså inte fallet med Kristoffer Leandoers bok ”Övningsuppgifter”, som idag utkommer på ett av Sveriges viktigaste förlag för samtidspoesi – malmöitiska Pequod Press.

Vilket bara är ett av många skäl att glädjas över denna bok. För det är naturligtvis inte bara förlaget som talar ur skägget, utan även författaren. Titeln behöver nämligen inte läsas bildligt, utan övningsuppgifter är just vad boken består av: 49 stycken för att vara exakt. Och av det själsbesläktade bokomslaget får jag en veritabel nostalgichock: mot en blekt grön bakgrund avbildar sig ett mönster av vita hjul. Precis ett sådant häfte hade jag själv någon gång under skolåldern. Vid den tiden dock ovetande om buddhismens åttafaldiga väg, men eftersom baksidestexten även relaterar till en vistelse i Hanoi och Leandoer som ”en västerlänning som aldrig lärt sig andas”, blir jag den här gången även varse hjulens åtta ekrar.

Övningsuppgifterna är korta och relativt sakliga prosastycken med absurda inslag skrivna till ett du, 49 som sagt, grupperade om sju och interfolierade med åtta kortare sentenser. Den inledande sentensen lyder helt enkelt:

Den ädla

åttafaldiga

vägen

är en väg.

Och den sista (med ett nödrim jag för övrigt inte har några problem att förlåta):

Alla vägar

utom en

vägrar vara

vägen hem.

Alla övningar är meditationer över olika kroppsliga och världsliga företeelser – från tal till text via en stortå à la Georges Bataille – som för det mesta utmynnar i att ställa allting på sin spets och släppa greppet. Upphäva allt människan tar för givet, oss själva inkluderade (kroppen, medvetandet, jaget), och det med början i egennamnet. Väsentligheter och nyckelord är för tydlighetens skull kursiverade, och skapar små berättelser i berättelserna. Som i övning 1: ”Tänk på ett tal”, ”frånvarande”, ”omöjligt”, ”blunda”. Eller övning 10: ”Intermittens”, ”koncentrera”, ”enfald”, ”tvåfalden”, ”utan att själv veta”, ”Det”, ”andlig övning för sociopater”.

Den sistnämnda visar dessutom på de beståndsdel av ironi, kritik och plötsliga utbrott, som jag gissar inte är så vanliga i genren ”andliga övningar” i stort. Med bakgrund i faktum som att terapin råkar vara hämtad från den åttafaldiga vägen, tycks inte humor vara den högst värderade ingrediensen för att uppnå inre frid och ”medveten närvaro”.

Men varken duet eller jaget (som ju strängt taget borde hålla sig i bakgrunden här), tycks kunna acceptera vissa företeelser. Drömkontroll till exempel: att vilja ha kontroll över precis allt, det är ju perverst! Och ibland blir duet uppläxat efter noter: om du nu ”har så bråttom med att komma härifrån” (livet, typ) ”vart hade du tänkt ta vägen sen?”

Det är också detta som är befrielsen med ”Övningsuppgifter”. För visst kan parasiterandet på den här sortens genrer vara halsbrytande nog i sig, men just det spirituella kan gott behöva lite koleriska kommentarer.

Annars är det inte svårt att tänka Leandoer tillsammans med UKON som i sin lyhörda papegojpoesi gärna vandrar in i och ut ur genrer. Så är de ju också båda väl bevandrade i den franska samtidspoesin, och hyser en särskild kärlek till Christophe Tarkos, som Leandoer översatt.

Mindre förtjust är jag i övningarna kring litteraturen som sådan och texten som en dörr (vilken sorts dörr isåfall?, är den öppen eller stängd? etc etc – lustifikationerna hopar sig). Men det är en tillägg i förhållande till Leandoers upplyftande och buddhistiskt färgade svartsyn.

För vad var nu meningen med livet?

Well, är du riktigt säker på att du är ”redo för den definitiva besvikenheten?”

Kristoffer Leandoer är kritiker i SvD och vi har därför bett Jenny Högström, litteraturredaktör på Helsingborgs Dagblad, att recensera.

sohrab rahimi

litteraturkritiker