Sohrab Rahimi
om Nikola Madzirovs debut på svenska
Rester
från ett liv i exil
Om: ”Rester
från ett annat sekel”
Nikola
Madzirov
Rámus
förlag, 2013
översättning:
Miodrag Stankowski
Kan man vara hemlös,
krigsdrabbad, invandrare, kringvandrare, ständigt vandrare, och göra poesi av
det? Ja. Kan man däremot göra väldigt bra poesi av det? Hade någon frågat mig
för bara några dagar sedan, hade jag sagt att sannolikheten inte skulle vara så
stort. Men nu efter att ha läst Nikola Madzirovs debut på svenska, kan jag
konstatera att i alla lägen handlar det om formen du använder som poet när du
skriver. Poeten Nikola Madzirov har en enorm förmåga att sudda gränserna mellan
vad som är poesi, vad som borde bli poesi och vad som kan ingå i den poetiska
plattformen. Han har dessutom visat på en stor talang och stor kunskap om
människa, historia, bild, konst och den existentiella problematiken en människa
kan stå inför. Nikola Madzirov är utan tvekan en poet av internationell kaliber
som kan jämföras med Adam Zagajevski, Paul Muldon och Mateja Matevski. Men den
erfarenhet som Nikola Madzirov har är unik. Han har varit med om ett
sönderfallet kommunistdiktatur, och han har varit med om ett inbördeskrig. Och
dessa enorma upplevelser sätter sina spår igenom hela hans författarskap. För
att bättre förstå en hemlös maktlös människas situation är litteraturen det
bästa sättet. Och i Nikola Madzirovs poesi visas detta på ett vackert poetiskt
sätt. Poeten betraktar tidens gång och ser sig själv som en del av en process,
där offret och förövaren är lika mycket fördömda och där ingen dom faller, utan
det hela är en sorgesymfoni över människan och historien och makten och
korruptionen. Poeten försöker öppna en annan väg, en tredje där man på nytt
upptäcker världen och det som är kvar utav resterna.
Vi kan inte tala om hemmet
och döden. Vi kan inte tala om förutbestämda smärtor, eftersom vi är rester
från ett annat sekel, eftersom ingen ännu har hittat väggen vare sig mellan oss
eller också kylan i benen i lämningarna från sekler. Och vi blir tvungna att
dra oss tillbaka till ensamhetens landskap. En ensamhet som till och med kan
tämja vargarna i den eviga skuldens sikte.
Poeten lever mellan två
sanningar. Han vacklar som en neonlampa i en tom korridor. Hans hjärta samlar
på allt fler människor, eftersom dessa människor inte längre finns. Om minnets
vikt i det mänskliga livet skriver han att när någon har åkt bort, kommer
allting han skapat tillbaka. Så småningom utvecklas förvillelsen till
övertygelse då poeten uppfattar sig som långt bort liksom en boll som missat
målet och farit mot himlen. Då lever han likt en exakt termometer som är
precist då man råkar kasta ett öga på den. Den jungianska föreställningen om
skuggan är en medvetenhet om det ständigt pågående förvandlingen, den ständigt
pågående nedbrytningen. Författaren menar här att det han försöker säga är
redan sagt och att han nu väntar på vinden som en flagga som väntar vid gränsövergången.
Och han vet att; en dag kommer alla skuggor att gå förbi honom. Är tiden ett
begrepp som förtydligar förföljelsen eller är det ett tecken på förgänglighet?
Poeten prövar på att födas på nytt som en lång visare efter midnatt och
sekunderna kommer då genast att hinna ifatt honom. Författaren agerar på ett
medvetet plan. Han skriver om skrivandets öde. Författaren vet att han beter
sig annorlunda för han tror att han har ett särskilt uppdrag och det är att
sprida orden omkring sig i syfte att expandera sig. Ur bakfickan flyger
pappersbitar och far runt i hans genomskinliga rum. Obetydliga saker som han
annars aldrig skulle ha gjort ifall de inte varit nedskrivna. Ett hus utan
nummer, kan vara tecken på ett liv utan mening. Först när himlen (det högre
livet) öppnar en möjlighet, blir vi varse vårt mål med denna färd. Himlen
öppnar sig för att ordna drag i våra själar, säger poeten. Ord som blir lämnade
under historiens stenar, skrifter lever än och kommer förfölja oss livet igenom
även om det till synes inte finns många vittnen. Man lämnar orden under
stenarna med nedgrävda skuggor på den bergskam som rymmer ekot av förfäder som
inte är inskrivna i antavlan. Poeten menar också att det som vi sagt utan
vittnen kommer att förfölja oss länge. Kärleken kommer dock att överleva oss. I
närmaste kyrkan kommer det att talas om det i sekler, om den kärlek som kommer
att överleva oss. Men döden är alltid tyst och trogen och om författaren vore
död skulle alla tro honom, när han är tyst, tror han. I vissa avsnitt använder
författaren sig av den nye meditativa praktiken i poesin. Hans dikter bygger
nämligen på den mänskliga erfarenheten: Man borde sätta sig ner en stund och
betrakta himlen i en öppen konservburk på stranden. Lugnet som vi längtar efter
och som inte kan vara värt om vi inte dör. Färgen och den riktiga formen
handlar om lugnet hos de döda, de som vi aldrig tog farväl av, som inte är
våra. Det som syns mest, talas det minst om, likt den flamma som kastar ljus
över våra ansikten. Våra empiriska erfarenheter talas det om, inte våra
innersta upplevelser och förnimmelser. Ingen har hittills skrivit något traktat
om ljusets rök som smälter in i natten, eller om de droppar av vax som stelnar
på skorna, alla talar bara om flamman som kastar ljus över våra ansikten. Men
en dag skall smärtan komma tillbaka i ryggen och under tyngden av
hotellnycklarna och receptionistens misstänksamhet. En dag kommer någon att
möblera om i rummen, öppna breven och lägga fram dem i datumordning istället
för att sortera dem efter innehåll.
SKILD
Jag skilde mig själv från varje sanning om ursprungen
till trädstammarna, floderna och städerna.
Jag har ett namn som kommer att bli en gata för avsked
och ett hjärta som syns på röntgenbilder.
Jag skilde mig även från dig, moder till alla himlar
och sorglösa hus.
Nu är mitt blod en flykting som tillhör
flera själar och öppna sår.
Min gud lever i fosforn på en tändsticka,
i askan som har kvar formen av vedträet.
Jag behöver inte världskartan när jag somnar.
Nu täcker skuggan av ett veteax mitt hopp,
och mitt ord är lika värdefullt
som ett gammalt väggur som inte mäter tiden.
Jag skilde mig från mig själv, för att komma till ditt
skinn
som luktar honung och vind, till ditt namn
som betyder oro som gör mig lugn,
som öppnar portarna till städerna där jag sover,
men inte lever.
Jag skilde mig från luften, vattnet, elden.
Jorden av vilken jag är skapad
är inbyggd i mitt hem.
Nikola Madzirov
Sohrab Rahimi
Litteraturkritiker
+46701750817
