Att multiplicera
sig själv
Om Homullus Absconditus
Magnus William-Olsson
W&W, 2013
Denna recension har tidigare publicerats i tidningen Populär Poesi
Sohrab Rahimi
Magnus William-Olsson tillhör de poeter som aldrig sviker
sina läsare, samtidigt som han alltid har något att tillföra. Ena gången kan
han vara språkmaterialistisk. Andra gången skriver han konceptualistisk poesi.
Han kan i prosa vara lyrisk samtidigt som han kan vara prosaistisk i sin poesi.
Magnus William-Olsson är utan tvekan en
viktig poet. Han är en poet som lever i sin poesi. Detta kan man följa vid
studien av hans poetiska projekt. Han har förmågan att förvandla det han ser
och upplever till poesin. Denna förmåga kan kallas en intuitiv förmåga, en
poetisk genialitet som alltid har förmågan att överraska. Samtidigt kan man se
att han på intet sätt bortser från fysiken. Den poetiska gestalten och den
mänskliga gestalten tycks fungera på samma sätt. I MWO´s poesi finns alltid den
mänskliga fysiken, den köttsliga kroppsbeskaffenheten som ett centrum där allt
utgår ifrån. Komplexet människa med alla sina begär och behov, och strävan
efter en förklaring till upphovet för dessa krav, verkar som en naturlig del av
hans poesi:
om kärleken säger han så här:
Varför skulle jag inte tro på
kärleken?
och längre ner på samma sida står det:
Jag tror På kärleken i två sig om
varandra slingrande
lågor som tär varsin stock från
olika träd.
Jag tror på det annorlunda.
På älskaren tror jag. på
älskarinnan.
Att alltid vara online, att alltid finnas närvarande kanske
ingår i tidens anda. Men vad det angår den poetiska andan, är frånvaro lika
viktig och angelägen som närvaro. Att försvinna av sig själv, i sig själv är
för poeten här en naturlig del av den pågående poetiska processen som liksom
livet är poesin och som ingår i det poetiska livet med alla sina krav på närvaro.
Här verkar det som att poeten vill multiplicera sig själv i sin närvaro i
spegeln:
Man gör sig själv av sig själv av
sig försvunnen
En dubbel avig går på varje rät
I levnadsugnen lyckligt
jaguppbrunnen
Och spegeln speglar spegeln,
spegelslät.
Har ett ansikte en måne som lyser i det mörka? Har poeten
här blivit inspirerad av det sensualistiska, romantiska arvet? I åratal har
poeter liknar ansiktet av sin älskade vid måne. MWO vill ta avstånd ifrån en
sådan tankesätt. Han vill se en annan sida, en dold osynlig sida. kan han mena
den sida som enbart kan förnimmas, som aldrig kan ses bara upplevas?
Är detta en dröm?
Varför ser jag annars mitt ansikte
rispas av nattmörka grenar som vore det en
annans?
Ett ansikte är inte en måne, har
ingen baksida
I kapiteln
som heter vänstern och framtiden säger han så här, när han behandlar intet och
hjälplöshet:
Ur ingenting
Till ingenting
Ni som grundar er sak på intet,
sveper er i hjälplöshet, världen,
allt det vridna, ropande, allt
uppspärrat, Allt uppspärrat.
Det verkar
som att världen efter kommunismen har hamnat i en filosofisk tomrum, där
utopierna en efter en har gett vika och människan känner sig alltmer ensam på
denna lilla jord.
Hur många av
er har sett allsång på skansen? Ibland kan poesin bli en sång, då poeten vill
fly allvaret och leka med ordens klang. Här har vi ett exempel:
Den som längtar att dö, den som
längtar en dag
Den som tror på en dag, den som
sätter ett frö
Den som vattnar ett frö, den som
väntar ett tag
Den som tar nya tag, den som skördar
sitt hö
Den som tuggar sitt hö, den vars
tanke är vag
Den vars handling är vag, den som
virvlar som snö
Rader som
kanske inte betyder lika mycket i betydelse jämfört med övriga dikter i denna
samling men som ser till att hålla en jämvikt över hela samlingen. Det
postmoderna konceptet skiljer sig från det moderna i det att synen på
perfektionism har tonats ned och poeten vill ha med så mycket som möjligt och
så många aspekter som möjligt i sin poetiska komposition. Det sensuella
kombinerad med det filosofiska blir en bättre helhet än om det enbart vore ett
teoribaserat verkstadsarbete. MWO ser till att agera istället för att
formulera. Han blandar skönkonsten med det teoretiska tanke arbetet, som den
alltid undrande och tvivlande diktare som han är.
I den
fornpersiska mytologin kan man hitta manikeismen.
Enligt denna lära är människans själ en andlig gnista (Ljus) fången i kroppen,
och denna kan förlösas och frånskiljas från den jordiska kroppen genom vetande,
gnosis. Poesin kan vara en sorts andlig övning i aviskt att nå denna gnista,
detta ljus:
Ljusets Materia, ljusets motstånd
Det gravsatta ljuset
Ljusets förtryck
Speglingar- speglar- den djävulskt
delande reflektionen
Det avtagande ljuset
Ljusets cirklande.
Vi som lever
med poesin vet att livet lever genom orden, även när vi inte lever. Men kan
döden överleva genom orden:
en annan himmel också, kanske den
sista som orkar gry
Döden som ska leva
genom ordet
Sista avsnittet i boken börjar med ett citat av Novalis
där han säger: ” I själva verket är filosoferandet en smekning” och MWO menar
kanske att de oregerliga djurens sätt att få ordning på sitt vara, sina
känslor, sin förnimmelse, och också deras makt; att förvandla dessa instinkter
till något större, till något bestående i görligaste mån:
om jag
istället slickar alla bokstäver rena och lämnar könet okysst,
värkade,
rätt?
Jag tänker
att eros också kan ha sex, t.ex. med sig själv
-Ha ha-
hermeneutisk Eros! Aotoeros. Eros hermeneias.
Du tat
dig, ta dig lilla ljuva åsnesto med violläppar. Bry nån annans lilla huvud
med din
krekiska
Det bästa sättet att uppfatta en diktsamling är kanske
att läsa hela boken. Men vid en analyserande granskning, kan man upptäcka saker
som man annars kanske inte blivit medveten om, ifall det inte hade handlat om
upplösningen. Med detta menar jag att en noggrann läsning av en dikt är enbart
möjlig om läsaren förlorar sig själv i dikten vid läsning. En sådan känsla hade
jag ibland när jag till viss del försvann i andra världar när jag granska de
MWO poesi. Man hittar nya synvinklar, samtidigt som man förloras en bit för att
bli uppfunnen i nya skepnader:
En känsla
av full mening kan finnas i det redan förlorade.
Sohrab Rahimi
+46701750817
www.sohrabrahimi.com